När minnen bleknar.

När man plötsligt stannar upp och inser hur längesedan det egentligen var då man var en stilig tonåring som satt med sina kamrater på lunchen och pratade om vad det nu var som man egentligen pratade om ?? så inser man plötsligt att minnena har börjat blekna en aning. Jag kan fortfarande minas dom stunder när man grubblade över om det var värt att ta den där extra ciggen när nästa kompis dök upp på skolgården.  

I efterhand tycker jag faktiskt att det är ett mirakel att jag inte fått någon dödlig släng av lungcancer.

Idag varken röker eller dricker jag "Hallonsaft"   ett vall som jag trivs med och känner är en självklarhet.

När jag öppnar livets ryggsäck och tänker tillbaka på det som har varit så känner jag mig lyckligt lottad som har fått vara med på den resa som format mig till den jag är idag.

                                               Mina första skolår.

När jag skulle börja första klass så träffade jag den som skulle bli min första värdefulla klasskamrat och jag minns henne ännu med glimten i ögat:) Livet lekte som barn och man hade flera kompisar men man hade ett speciellt kompisband till just henne.

                                              Vad ville man bli ??

Vad ville man egentligen bli när man började på gymnasiet ?? Jag grubblar på den frågan fortfarande trots att jag haft jobb på djurkliniken och annat.....

Man var mycket osäker och omogen när man började på gymnasiet. När jag skulle börja första året var jag helt bestämd på att satsa på hotell och restaurang programmet men när jag väll började så hade ju min bästa vän på den tiden börjat på fastighetsprogrammet.  Han tyckte jag hade svikit honom och han var ju inte ensam heller om att tycka det. Efter 3 månader ungefär så avslutade jag programmet för att förenas med resten av kamraterna "men var det vad jag verkligen ville??"  

Efter att jag hade gått ett år så hade jag verkligen gjort bra ifrån mig och min lärare tyckte att jag var en av dom "allra" bästa (inte för att skryta)

Tankarna över att ännu en gång kunna få slamra med kastruller och leka mäster kock

började komma över mitt sinne igen och efter att jag hade pratat öppet med en utav tjejerna som jag gick tillsammans med på hotell och restaurang så beslöt jag mig för att komma tillbaka och denna gång för att stanna.

Tänk att jag stannade trots den förbannade jävla sockerkakan man tvingades baka!!!  Jag har svurit på min heder som en sann "gentleman" att aldrig mera baka något så djävulskt som en sockerkaka !!!

Vist gillade jag att gå på hotell och restaurang men jag lärde mig att riktigt hata sockerkaka. Kan inte förklara varför jag ryser genom hela mig när sockerkakan kommer upp framför min inre syn.

Bakade förmodligen detta lite för mycket när jag gick där.

 //Inge Gullinger.