En solros rund och klar med sin höga prakt, svajandes för den kalla vinden, fåglarna landar gärna på den för att komma åt vad solrosen kan ge, Katten läger sig gärna under den,... han lägger sitt hopp på att en fågel snart ska tappa ett frö eller två, han gör sig redo under solrosens höga majestät, 

klorna är utdragna, dess fjäderdräkar så klara, en inbjudande delikatess i hans dräglande käftar,

några frön faller säkert mott marken, hans ögon blir plötsligt stora, klorna dras ut samtidigt som han gör sig så litten som möjligt, han känner hungern, instinkterna som är djupt programmerade efter tusentals år i varenda nerv i kroppen, inget kan stoppa honom, han är den ultimata mördarmaskinen, skräcken av allt småvilt,  plötsligt ser han sitt första ovetande offer svävande neråt efter sina eftertraktade frön, han gör sig beredd att kasta sig uppåt i hopp om att fånga den lilla fjäderbollen halvvägs, men jakten får ett abrupt slut! plötsligt skjuts ytterdörren upp!! ut kommer kattens husse i Färd med att gå någonstans, 

katten sjunker ihop, i en tyst men ändå djup besvikelse, hans delikatesser flaxar bort med vinden, 

vad katten nu vill berätta till sin husse under solrosornas prakt vill nog ingen veta? 

//Inge G. 

Hoppet efter det man förlorar, en sten, fallen genom tid och rum, vilka människor vi än må ha varit, eller träffat, genom livets smala korridorer så upphör inget att existera, livet kan göra dig rik men också fattig! 

livet har många djupa lager, du är vad du har gjort livet till! 
bortom livets alla gränser, bortom ödets tomma rum, kan liv åter fyllas och tömmas, 

(Ej färdig) 

//Inge Gullinger.

Det stilla lugnet på bussen hem, folk är trötta efter dagens slit, lite pratt och lite skratt hörs mellan varven, men annars en tystnad, mörkret råder ute på vägen, passerande bilar skymtas med lyktor i mörkret, snart är vi hema, i alla fall jag, hem till mitt egna stilla lugn, 

där väntar katten, min lilla Tipp, någonstans i hemmets mörka rum. 

//Inge G. 

Du är en vän för livet, en vacker själ som lyser starkare än någon annan, glädjen du ger mig varje dag är en gåva, alldrig att jag sviker eller överger dig. 

vid min lunchtid, jag sitter på min plats vid bordet, ser ut genom fönstret och bevitnar hur allt det vackra nu återkallas, för inte komma igen, detta året, 

Jag tänker på dig och din vackra prakt, varje trädkrona bärs på ditt huvud, vart jag än befinner mig så finns du där i tankarna och har förändrar allt, 

efter vintern så kommer värmen, efter stormen så kommer ett behagligt väder, du är där och föder nytt liv, du sluter sirkelen, 

du har påverkat mig, jag ser dig, jag hör dig, jag känner dig, vid min lunchtid, jag sitter på min plats vid bordet, där finner jag dig, värma dagar ska slutligen skina, även på dig. 

Du går fram till din spegel som hänger på väggen, du ser dig själv och stirrar rakt in i dina ögon.

... Du kan gott stå där ett tag. 
Börja försiktigt säga några korta uppmuntrande ord till dig själv, vad som helst, MEN det viktigaste av allt ! ... avsluta med orden "Jag tycker om dig" 

//Inge G. 

Mörkret förs in över sjö och land, i varje gata och gränd, varje vindby bär med sig rikligt med löv för att sedan landa och spridas över öppen terräng, trädkronorna svajar för vindens kraftiga byar och resulterar i en och annan knäckt stam, köbildnIng har uppstått längst en regning och kall trafikled, för att en Björk har slutligen "trillat dan"

strömavbrott råder i varje hem och boning, 

en bonde tittar ut genom den skumma natten, skådar han en vindpelare som snurrar runt utav hösten vilda spel, likt en vacker gudinna, vars dans är så fin och uppenbar, när vindstyrkan väl har lättat, skymtar han, bott några asplöv, som nattens höstliga gudinna lämnat kvar. 

 Inge G.